År 1460 föll det bysantinska despotatet Morea och dess huvudstad Mystras för de ottomanska erövrarna, som redan sju år tidigare hade intagit Konstantinopel…vänta nu. Gick inte det bysantinska riket under i och med Konstantinopels fall? Mystras föll alltså efter Konstantinopel – och ändå är år 1453 ett av de där årtalen som alltid tycks omgärdade av viss mer eller mindre ödesmättad symbolik. Det verkar ofta ses som en vattendelare i historien om Europas konflikter med »östern«. Bysantium tycks i sin tur ofta betraktas som något av ett Europas bålverk i denna kamp. Men Bysantium är en mer komplex historisk företeelse än vad ett flyktigt studium ger vid handen.

Denna tanke löpte som en röd tråd genom forskarkursen Tre perspektiv på Bysans. Kursen gavs under tre veckor (27 oktober–16 november 2008) som en gemensam forskningssatsning vid de tre svenska instituten i Rom, Athen och Istanbul. Ambitionen var att försöka identifiera och ifrågasätta de mentala gränser som präglar Europas historia. Kursen organiserades i form av tre studieveckor, en vecka i Turkiet, en vecka i Grekland och en vecka i Italien. Kursen samlade arkeologer, verksamma inom såväl klassisk som nordisk arkeologi, litteraturvetare, konstvetare och rättshistoriker förutom bysantinologer.

Första veckan gavs kursen i Istanbul. Här belystes många frågor om det bysantinska arvets komplexitet i dagens Turkiet. Den andra veckan gavs så i Grekland, under ledning av Ingela Nilsson. Den bysantinska kulturens ställning i dagens Grekland skiljer sig – naturligt nog – från dess ställning i Turkiet i och med att den bysantinska kyrkan efter Bysantiums fall blev en viktig sammanhållande kraft och dessutom bevarade det grekiska språket. Kyrkan är därför intimt förknippad med den grekiska nationen (se vidare Hellenika 2:2006).


	Kursdeltagare under ledning av Ingela Nilsson och John Burke i klostret Moni Vlatadon i Thessaloniki. Foto: Ragnar Hedlund.

Kursveckan i Grekland inleddes i Thessaloniki, en gränsstad som på många sätt förkroppsligar den problematik som också karakteriserar den bysantinska »gränsöverspännande « kulturen. Här studerade vi ett flertal av stadens bysantinska kyrkor, som är bland Greklands mest betydande, under ledning av Dr. John Burke. Kursen gjorde också ett mycket givande besök på institutet för patristiska studier. Från Thessaloniki åkte vi så till Athen. Speciellt intressant här är att studera hur stadens PERSPEKTIV PÅ BYSANS – FRÅN THESSALONIKI TILL MYSTRAS bysantinska lämningar har inkorporerats i det moderna stadsrummet. I Athen gjorde vi också ett besök på Atheninstitutet där dr. George Pallis gav en föreläsning om bysantinska kyrkor i Athen.

Vi gjorde också två längre exkursioner från Athen, först till klostret Hosios Loukas och sedan till Sparta och ruinerna av Mystras. Den senare staden, från den bysantinska kulturens sista blomstringsperiod från 1200-talet och framåt, var nog den plats där det stod klarare än någon annanstans att det inte går att prata om EN bysantinsk kultur. Här befinner vi oss långt borta från de romerska kejsarnas Konstantinopel – i praktiken i en helt annan värld.

Efter besöket i Mystras åkte vi tillbaka till Athen och Atheninstitutet för att sammanfatta intrycken. Viktiga lärdomar från veckan i Grekland var hur den bysantinska kulturen är något levande, inte ett museiföremål och – för det andra – hur denna kultur förändras över tid.

Den tredje och sista kursetappen genomfördes i Italien, i Rom och Ravenna. Alla vi som fick privilegiet att delta i det »resande seminariet« upplevde det som oerhört lyckat och konstruktivt. Vi ser med spänning fram emot fortsatta liknande samarbeten inom den »nordiska bysantinologin.«