Medelhavsmuseet hade den 30 januari vernissage på den högintressanta, nya, permanenta utställningen: Kultplatsen – Cyperns forntid återskapad. I den nyklassicistiska centralhallen har, i samarbete med White Arkitekter AB, inretts ett temenos, ett heligt rum, vilket inrymmer världens kanske främsta samling av förkristen cypriotisk konst, utanför Cypern. Föremålen kommer från den Svenska Cypernsamlingens utgrävningar 1927-1931. Vid det högtidliga offentliga öppnandet höll bl.a. Cyperns ambassadör Pavlos Anastasiades ett tal präglat av den generositet som Cypern visar Sverige genom att inte göra anspråk på den kulturskatt man låter Sverige förvalta.

Den nya inredningsarkitekturens montrar, likt spetsiga malakitblock (1), reser sig som skepp ankrade i den cypriotiska staden Kyrenias hamn. De är lastade med kultplatsens föremål; djur, krigare, präster och prästinnor, musiker, män och kvinnor i olika skepnader, votivgåvor, offerdjur och en helig fetisch i form av en rund sten. I det största av ”skeppen” visas de terrakottafigurer som Einar Gjerstads Cypernexpedition grävde fram i Ajia Irini, nordvästra Cypern, 1929.

Alfred Westholm, som var en av deltagarna, skrev regelbundet brev till sina föräldrar:
Måndagen den 9 december 1929: Ajia Irini! När jag kom fram till grävningsplatsen vart jag alldeles tyst, gnuggade mig i ögonen och blinkade åt alla håll. Där stodo 1000-tals statyer och statyetter fullkomligt som de stått för c 2600 år sedan ordnade i fina rader runt ett litet altare. Det var en syn som jag aldrig skall glömma! Det smakade så hedniskt i mun, att jag måste tända en pipa. Jag tittade bort, ut över havet och de blånande bergen på andra sidan, och tittade dit igen. Där stodo de ju faktiskt alla dessa vanvettiga massor av lergubbar. Det var så att man kunde förlora förståndet.

Man blir glad av att se dem! Några är i naturlig människostorlek och påminner om den kinesiska terrakottaarmén, andra är små figuriner som får plats mellan tummen och pekfingret. Däremellan varierar storlekarna på de människor som färdats från en åker på Cypern till Fredsgatan i Stockholm. Med sig har de många olika slags djur, alltifrån hästar och tjurar till små vita, egyptiska skarabéer. När man fann figurerna stod de uppställda i en halvcirkel, likt en månskära eller som formen av Kyrenias hamn. Man fann samtidigt en rund sten som antas höra samman med den fruktbarhetskult som fanns på platsen under neolitisk tid.

Sinsemellan är figurerna väldigt olika till sin personlighet och utstrålning, några är helt realistiskt avbildade, andra mera magiska och mytiska. En ung, vacker man i neo-cyprisk stil, bär på en get (2). Många har huvudbonader som ser ut som krigshjälmar med spetsiga toppar eller som påminner om de egyptiska faraonernas höga kronor. Resliga män med stram hållning och välfriserade skägg påminner också om egyptiska faraoner, medan andra har långa flätor eller verkar ha håret virat i en krans om huvudet. Gestalternas ögon har olika form och uttryck. En del har stora fosterliknande ögon, som halvrunda stenar eller blinda fiskar vilka befinner sig på havsdjup utan ljus. Alla gestalterna är riktade mot ett imaginärt heligt centrum utanför och framför dem själv. En framträdande kvinnlig figurin står med armarna upplyfta som i andakt inför den Gud eller Gudinna till vilken altaret rests. Kanske är hon ett orakel eller en prästinna? (3) Längs hennes rygg ringlar sig en orm med huvudet vilande mot hennes axel. I sin kroppshållning, med de upplyfta armarna, påminner hon om ormgudinnan från Knossos. Tillsammans med de mytiska gestalterna som liknar kentaurer, hermafroditer eller tjurar med långa horn och snabelliknande nosar, bildar de avbildade männen och kvinnorna en ovanligt levande samling individer som man blir lycklig av att se! Kultstenen finns placerad i en spegel, vilken utgör en av väggarna i det grön-turkosa skeppet. Runt stenen pulserar en linje av ljus som skiftar i olika färger. Det är suggestivt, estetiskt och magiskt.

När man står här inne i skeppets lastrum tillsammans med alla kultfigurer och människoavbildningar, förändras upplevelsen av rummet. Plötsligt befinner jag mig djupt nere i en bergsgrotta, där vita skarabéer kryper på marken. En trappa leder ner hit till de minsta figurinerna som nästan alla bär avlånga huvudbonader (4). Ett fyrspann hästar far förbi, piskade av tre gestalter i en vagn.

När jag går ut i ljuset, möter mig den Cypriotiska Mona-Lisas mystiska leende. Kvinnoansiktet, i naturlig storlek, är framgrävt med finkänslighet av Svenska Cypernexpeditionen i Vouni och framgrävdes, enligt Ernst Brunners intressanta resebok: Vandring under jorden, ur ett palats daterat till 500 f. Kr. Kanske är hon en avbild av den unga feniciska Astarte, som enligt sägnen föddes ur havets skum invid Cyperns klippiga kustband i skepnad av Afrodite. Vouni är ett högt berg, beläget inte så långt från Ajia Irini på Cyperns nordvästra sida.

I en faktaspäckad tunn bok om Cyperns fornfynd: Cypern – motsättningarnas ö, utgiven 1974 av Paul Åström återfinns Einar Gjerstads upplevelser under utgrävningarna i Vouni. Han låg sjuk i malaria, men reste sig ur sjuksängen när ansiktet grävdes fram av arbetare som arbetade med hackan i en trench. Då kom den första varningen: ett fragment av ett stort terrakottahuvud. Hackan lades bort, och vi grävde vidare med försiktighet. En sten låg hindrande i vägen. Man kunde icke se annat, än att det var en vanlig, grovhuggen byggnadssten. Jag vände upp och ned på den. Heliga makter! Ett arkaiskt kvinnoansikte log emot mig. Min malaria försvann. Göres oss mera vittne behov, att jag sett något stort och heligt, ett konstverk så skönt, att det hjälpte mot sjukdom, mot själens tunga sinne? Och vidare: Jag lägger mig ner på marken: jorden doftar av arkaisk konst.

Ovanstående poetiska skildring av utgrävningsarbetets kärleksfulla möda publicerades ursprungligen i Gjerstads bok: Sekler och dagar, med svenskarna på Cypern 1927-1931 som kom 1933.

Ett annat skepp bär på tre små kvinnofiguriner som troligtvis är kultgestalter och relateras till sencypriotisk bronsålder. När jag tittar på den ena figurinens unga flickkropp och jämför denna med hennes åldriga ansikte, som är oproportionerligt stort i förhållande till kroppen i övrigt, undrar jag om dessa kult”dockor” användes i kvinnligt esoteriska sammanhang. Kanske man använde masker i form av åldriga huvud under initiationsriter, där kvinnor befattade sig med sin livscykel från flicka till ung kvinna, mogen moder och åldrad Sophia?
Frågor väcks ständigt, av denna genuina samling Cypriotisk konst och kulturhistoria som presenteras på Medelhavsmuseet. Gå dit, upphäv tiden och låt dig föras av Ostindiefararen till den pulserande hjärtpunkt där Medelhavskulturer möts.

Fotnoter:

(1) Grön karbonatmalm som finns på Cypern.

(2) Enligt Marie-Louise Winbladh helgades gudarna med offergåvor.

(3) Figuren refereras till som hermafrodit pga sitt ”skägg”, men jag menar att det inte är helt ovanligt att träffa kvinnor på Cypern eller på Kreta med oplockat hår på hakan.

(4) En del figuriner antas ha producerats i massupplaga eftersom cyprioterna lärt sig gjutningsteknik av syrierna c:a 700 f. Kr.

Referenser:
Brunner, Ernst: Vandring under jorden Fredsgatan 2
Eywitness travel guides: CYPRUS
Gjerstad, Einar: Sekler och dagar, med svenskarna på Cypern 1927-1931
Utgiven av Paul Åström: Cypern – motsättningarnas ö
Karageorghis, Vassos et.al.: The Cyprus Collection in the Medelhavsmuseet
Westholm, Alfred: The fantastic years on Cyprus Illustrated extracts from Alfred Westholms letters to his parents 1927-1931
Winbladh, Marie-Louise: Cypern Möte mellan kulturer
Åström, Paul et.al.: The fantastic years on Cyprus The Swedish Cyprus expedition and its members

JANET SVENSSON

Text och bild

Se bilder här!